Tillägg: om jag får vara här, eller så länge jag får vara här, vill jag att ni korrigerar mig ifall jag på något sätt uttrycker mig fel. Jag vill lära mig allt jag kan behöva veta! Och det är svårt att veta vad jag behöver veta eftersom jag har ett utanförperspektiv (än så länge?).

Jag tycker det är bra att du vill ta del av det här, och att du vill lära dig mer! Om din son i skolan har eller kommer att ha sexualkunskap så skulle jag ge rådet att fråga hans lärare om dom tar upp något om att vara transsexuell. Om dom inte gör det så skulle jag också ge rådet att när du känner att du kan tillräckligt mycket för att t.ex svara på frågor,  så prata lite med honom om det. Det kan kännas lite stelt och din son kanske tycker att det blir pinsamt att prata om sånt med en förälder, men om han känner att han är en flicka så kommer han att veta att dom känslorna inte är dåliga eller knäppa.

Jag fick inte lära mig något om transpersoner eller att vara transsexuell när jag gick i skolan, och jag önskar att jag hade det, för då hade jag inte behövt gå runt med känslan att jag var konstig och knäpp, då hade jag kunnat få hjälp snabbare.

Jag hoppas att allt går bra med din son, och för mig är du varmt välkommen här inne!

Tack så mycket för det vänliga välkomnandet! Min son går ännu på förskolan, men det var jättebra råd! Jag ska lägga det på minnet.

Det är precis för att han inte ska behöva gå runt med såna känslor som jag vill lära mig så mycket jag kan. Ingen ska behöva känna sig konstig eller fel, någonsin. Och för att jag ska kunna se till att han får den hjälp han eventuellt behöver.

#0 Åter igen Välkommen! Är det något speciellt är det bara att fråga :)

Tack 😊🌺

Uppdatering: min lilla prinsessa är fortfarande prinsessa. Hen fick en prinsessklänning i julklapp, och den blev så poppis att hen har burit den konstant sen dess. Den är helt utsliten … (ingen vidare kvalitet på utklädningskläder, och "riktiga" prinsesskläder är svårt att hitta). Jag ska köpa en ny. På förskolan leker hen mest med flickor och med en liten pojke som stolt bär hästsvans eller pippilotter. 👍

Jag blir så glad av att läsa att du stöttar ditt barn. Och accepterar. :) Du är värd guld. Hoppas att fler tänker och accepterar som du.

Tack, snälla Aleya 🌺

Egentligen borde det vara en självklarhet för alla föräldrar att så gott de kan stötta sina barn att bli de personer de är, inte forma dem till något som föräldrarna vill att de ska bli.

#8 vissa har svårt att acceptera det. Och det är så trist. Jag gick själv min egna väg i många avseenden. Men jag vill att mina framtida barn gör samma.

Vi människor tycker för mycket och lyssnar för lite …

#10 Håller absolut med. Klokt skrivet. 👍

Hur går det för din prinsessa? 😊 har det blivit någon ny klänning? :)

Nu är hen mest inne på pärlhalsband, så hen har fått en massa såna av sin mormor 😃Men hen är fortfarande prinsessa!

Min prinsessa är fortfarande prinsessa, och hen influerar verkligen sin lillasyster som också har blivit super-prinsessig. Det är bara fina klänningar som gäller här hemma för de där två 🙂Prinsessan fick en jättefin Disney-prinsessklänning i födelsedagspresent och flera tiaror. Hen har några fina kjolar också. Nu känns det lugnt på klädfronten ett tag framöver.

Vi var och såg Prideparaden. Det var mycket intryck för småttingarna 😃Nästa år ska vi på Pride Kids.

#14 underbart att läsa. Du är en så öppen mamma som gör detta för ditt barn. Jag kan bara hoppas att fler har sådana föräldrar. Som älskar och uppmuntrar sina barn och accepterar dom för den dom är.

Tack, snälla Aleya 🙂

Jag kan berätta att min prinsessa fortfarande är en prinsessa. Hen har börjat bära nagellack nu, och väljer själv färg. Det blir hemmamanikyr ett par gånger i veckan 😃Jag har berättat för släkten att hen är en prinsessa, så det blir rätt presenter. Alla accepterar det - i alla fall släkten på min sida. Tyvärr är det mycket värre med min mans släkt. Där är det noll förståelse, snarare okänsliga och korkade uttalanden som "Rosa är för flickor, sånt kan du inte ha!" Jag försöker begränsa umgänget med dem och styra in samtal åt andra håll. Lustigt nog märker de inte nagellacket. Det ingår förmodligen inte ens i deras värld att hen skulle kunna ha nagellack.

#17 bra att Hen hittat rätt och har stöd. Men jag vill kräkas åt din mans familj. Hur kan man bara inte acceptera detta? Om ditt barn varit allergisk mot något så då hade dom säkert acceptera, men detta verkar ju vara över deras förmåga av empati. Skit i dom säger jag. Ursäkta min hårdhet. Men det är allergisk emot idioti

Aleya: ja, jag är riktigt arg på dem. Om de vill tycka och tänka trista saker får de väl göra det, men de har ingen rätt att försöka tvinga in mina barn i deras trånga mallar 😡

#19 skulle nog säga upp kontakten helt.

Tyvärr går inte det. Vore det mitt val så skulle vi träffa dem kanske ett par gånger om året, som jag träffar min fina släkt. Då skulle det vara lättare att hantera eventuella trista kommentarer. Men det är inte bara mitt val, barnens pappa bestämmer ju lika mycket över barnen som jag.

#21 ja vad trist. Att man ska vara två som bestämmer. Tycker inte pappan att det är ett hån?

Han har tyvärr inte riktigt samma insikt. Över lag har han mycket svårare än jag att sätta sig in i andras känslor, hans attityd är "Äsch, det gör inget!" åt allt. Tyvärr är det så att folk är alltför snälla. Han kan säga klumpiga saker som jag märker att folk blir sårade av, men när jag berättar det för honom kan han fråga dem rätt ut, och folk säger bara "Det är ingen fara" och sen säga till mig i enrum att de blev lite sårade men det är ingen stor grej. Hans vänner har till och med sagt till mig i enrum "Han är inte direkt smooth, eller hur?", men inget säger de till honom. Och alla dessa gånger det har hänt att han har fått höra att det gör inget har bara stärkt hans uppfattning att ord inte kan såra. Det hjälper verkligen inte mig nu. Speciellt som han tror att det är jag som är överkänslig och inbillar mig saker, vilket gör allt svårare för mig.

Annars är han en bra pappa, men just det där med andras känslor begriper han sig inte alls på.

#23 ah. Jag förstår. Ne det är trist att det ska behöva vara folk som inte förstår. Det var som när jag var ute på resan förra veckan och första hotellet jag var på hade tidningen QX gratis i lobbyn. Jag sa detta åt mamma för jag blev glad. Men hon bara mummla åt detta och undrade vad jag skulle med en sådan tidning till. Jag sa för att det är för att jag är intresserad av att lära mig mer om saker jag inte förstår. Och för att många av dessa personer har ett helvete i dagens moderna samhälle. Men ne, det örat lyssnade hon inte på. Ja ja. Det är ju knäppt att man inte vill att alla ska ha samma rättigheter. Men det får stå för henne.

Jag tror i alla fall att världen går åt rätt håll och allt fler får ökad förståelse för alla andra ❤️

#26 tyvärr inte. Men man får jobba med att lära sina barn vad som är rätt. Jag såg förresten att man i USA kan ge barn som känner sig födda med fel kön sprutor så man kan stoppa upp puberteten. Det var för mig en överraskning och en bra sådan.

Ja, Jazz får såna sprutor. Det underlättar tydligen rätt mycket inför korrigeringen också.

Tyvärr har min prinsessa fått sig itutat från annat håll nu att vissa saker (leksaker, kläder, färger) enbart är för flickor, och andra enbart är för pojkar. Hen älskar ju rosa och lila fortfarande, tack och lov, det skulle vara hemskt om hen ändrade på sig bara för att andra har korkade åsikter, men hen frågade en dag "Mamma, är jag en pojke?". Jag svarade på det sätt jag kunde: "Du är du, och du är född i en pojkes kropp", vilket hen accepterade. Sen köpte jag en ny prinsessklänning åt hen, vilket hen blev jätteglad över. Efter det har andra av allt att döma lagt sig i och bestämt sig för att berätta för min lilla älskling vad som gäller … 😓Så hen satt idag och sorterade upp leksakerna och frågade "är den här för flickor eller pojkar?", "kan jag leka med den här?", och jag svarade att alla får leka med alla leksaker.

Tänk om andra kunde låta bli att tvinga på barn sina trista åsikter.

#29 trist att man aldrig kan få bara vara den man vill vara. Hoppas folk slutar om dom finns i er närhet.

Hm. Idag förstod jag att min prinsessa tror att hen kommer att utvecklas automatiskt till kvinna med tiden. Nåja, får naturen lite hjälp på traven, så går det väl i rätt riktning. 

I vilken ålder visste ni? Var ni helt säkra hela tiden? 

Hahaha, vilken tajming, hen sa precis nu "Jag är faktiskt en prinsessa!", fast hen inte har en aning om vad jag sitter och skriver! 😂Lysande!

Visste och visste, Man skulle kunna säga att jag visste från att jag var liten, men eftersom jag först inte förstod vad som var "fel" med mig och stängde in det inom mig så kan man också säga att jag inte visste förrän jag var 17. Från att jag var liten (4-5) så trodde jag att jag skulle växa upp och se ut som mina killkusiner. Det var först när jag var runt 11 och puberteten slog till som jag förstod att det inte skulle hända, och de var också då jag förstod att jag var annorlunda. Dock så bad jag inte om hjälp (mest pga mobbning i skolan) utan jag stängde in känslorna fram tills jag föll rakt ner i en depression när jag var 17. När jag hade fyllt 18 så bokade jag ett möte på psykiatrin på sjukhuset här i Örebro, och nu, precis 20 år fyllda, så har jag startat min utredning och ska nu kommande torsdag på mitt andra möte i Uppsala.

🤗Stor kram till dig och tack för svaret! Jag genomled själv hela skoltiden under svår mobbning ("ful", "fult namn", "konstig", sparkar och slag, etc), vet hur det är. Vet också att det är väldigt svårt att bli hörd och sedd av vuxenvärlden, kan inte föreställa mig hur det var för dig men jag känner verkligen med dig och önskar att du hade blivit sedd och förstådd tidigare. Önskar dig all lycka 👍

Funderar över vad jag kan göra för min prinsessa, och när. Just nu verkar hen nöjd med situationen och verkar inte fundera så mycket över det hela. Hen får sina rosa och lila kläder, men också kläder i andra färger (precis som övriga syskon som har alla färger på sina kläder). Hen och lillasystern är de två enda prinsessorna, så det är bara de som har prinsessattiraljer, dock. I alla fall vet jag inte om jag gör rätt nu, så jag berättar hur jag tänker så får ni säga till om det finns bättre sätt. Jag tänker att jag låter det vara för nu, hen får fortsätta som hittills. Den dagen hen börjar fundera på allvar och ifrågasätta hur hen ser ut tänker jag berätta att det händer att folk föds som kvinnor, fast i en manskropp, och vice versa, och så kan jag exempelvis visa lite om Jazz som jag har nämnt tidigare. Så tar jag det därifrån. (Haha, nu börjar jag fundera hejvilt över vad mer jag kan göra, känner att jag borde ha värsta listan - men den skulle jag inte hitta när det väl blir dags!)

#31 Min insikt om min könsidentitet påminner lite om #32.
Det tog ett tag för mig att inse vad det faktiskt handlade om, först skyllde jag mina känslor av "fel" på pubertetshormoner, min bisexualitet, mina udda intressen och min excentriska personlighet.. tills jag var ca 19 och jag insåg vad sjutton det var som skavde. Då började bitarna falla på plats.
Jag var dock alldeles för rädd och otrygg för att sätta igång en utredning (vilket jag verkligen ångrar idag), jag gjorde ett halvhjärtat försök att berätta för en kurator jag träffade då, men hon förstod inte vad jag pratade om så jag la ner mina försök.

Nu är jag snart 30 och i april ska jag (ÄNTLIGEN!) på mitt första möte i min utredning. Det har verkligen varit en kringelkrokig resa för mig och inte alls självklart från barnsben om vad som låg och skavde.

Men, men…bättre sent än aldrig.

Förresten, jag måste säga att jag nästan blir tårögd av att läsa om hur fin och öppensinnad du är med dina barn och främst då din lilla prinssessa. 🌺

#4: Så spännande, jag önskar dig stort lycka till 🤗

Och tack snälla du ❤️Jag vill bara att mina barn ska vara lyckliga, och det kan de ju inte vara om de tvingas begränsa sig själva och låtsas vara någon de inte är.

#34 det är bra att du hittade rätt så tidigt. Vissa går ju hela livet och förnekar vem dom är. Kolla gärna på svtplay en dokumentär som heter: Vägen till Ann-Christine. Handlar om Åke som är präst och som vid 57 år väljer att bli den h*n är, Ann-Christine. Bra dokumentär

Uppdatering. Nu har min prinsessa uttryckligen sagt att hon inte vill vara en pojke, hon vill vara en flicka. Jag har aldrig frågat, jag har velat att det ska komma från henne själv. Jag frågade vad hon ville ha för namn. Hon tänkte en stund, och sa sen "Persika-Blomma". Tja, varför inte? Men hon glömde bort det namnet efter en stund. Vi får nog ta det längre fram 🙂Men nu efter att hon sa det har hon varit väldigt frågvis på ett oroligt sätt angående vad pojkar respektive flickor får och inte får göra. Jag har verkligen försökt att hålla såna idéer borta från barnen. För mig är det självklart att alla får göra allt (så länge det inte skadar någon på något sätt). Som ett exempel pratade hon om skridskor igår, och jag sa att det är lite sent på året för det nu, men vi kan köpa skridskor nästa vinter och prova. Hon ville givetvis ha rosa skridskor. Hon funderade en stund, och sen frågade hon oroligt: "Men får pojkar verkligen åka skridskor? Är inte det bara för flickor?" (Hon är alltså dels fortfarande inne i att hon är född i pojkkropp och sedd som pojke av alla, dels väldigt upptagen med vad pojkar resp flickor "får och inte får" göra).

Jag beställde nya kläder åt mina minsta barn nyligen. Prinsessan var inte ett dugg intresserad, förrän jag fick hem paketet och visade vad hon fick: en rosa tröja med ett sött djur på och ett par rosa byxor! Oj, vad hon strålade med hela ansiktet, hon kramade kläderna och vägrade släppa dem ifrån sig! Hon har rosa kläder sen förut, men de här var ljusare rosa och tydligen var det finare. Det ska jag lägga på minnet 😃

Sååå lycklig! Mina svärföräldrar som jag har haft såna bekymmer med ville fira lilla prinsessan hemma hos sig igår, för lilla sessan fyller snart år. Presenterna var helt perfekt för hen: lila byxor, söta pastellfärgade pussel och liknande. Och tårtan var ROSA!!! 😍Jag hoppas det här betyder att de äntligen accepterar hen som hen är, och inte längre tänker försöka tvinga in hen i en trång pojkmall som inte alls passar hen. 🥵Ni anar inte hur lättad jag är!

… eller det kanske ni gör, förresten … (anar hur lättad jag är, alltså)

Glöm prinsessklänningar! Nu är det söta pyjamasar i pastell med spets och gulliga djur som gäller 🙂

Och nu vill hen inte ha långt hår längre. Men prinsessälvadräkter går bra! En kompis dotter fick en sån när vi var ute på roligheter med barnen, och min prinsessa ville också ha en. Den andra flickan hade valt en rosa, och givetvis trodde jag att min prinsessa också skulle ta rosa, men hen såg en i rosa-gult-blått och sa "Åhh, regnbåge!", så det blev en regnbågsälva.

Över lag är det mycket regnbågar för min lilla älskling. Hen målar såna hela tiden, och finns det något i affärerna som har en regnbåge tindrar hen med ögonen och frågar om jag kan köpa det. 

De söta pastelliga pyjamasarna gäller fortfarande. Hen vill jättegärna ha pyjamasparty, men kan inte förklara vad hen skulle göra på ett sånt, så jag tror att pyjamaspartyn kan ha förekommit på barnprogram eller något. Nåja, dyker det upp ett pyjamasparty är hen beredd i alla fall 😃